Billy Momo – Drunktalk – 2015

Visst låter Billy Momo som ett artistnamn? Ett ganska klatschigt sådant också. Men det är faktikst en konstellation av Tomas Juto och Oskar Hovell. Enligt deras presentation har de båda medverkat i en massa andra band men jag känner inte till dem sedan tidigare. Desto bättre skulle jag säga eftersom jag inte har något som färgar mitt omdöme. Jag får en alldeles oskyldig upplevelse. Det är intressant att med fräscha öron lyssna på något man inte har en susning om vad det är. Jag vet inte hur många gånger jag har hävdat det. Men det är lika sant ännu!

Ska man jämföra med Billy Momo med något annat jag har i min referensram får jag problem. Det är väl mestadels någon sorts pop. Emellanåt kan jag inte låta bli att dra paralleller med Bare Naked Ladies humor. Fast det är inte glättigt och underhållande på det sättet hela tiden. Får jag drista mig till att dra en parallell till så blir det till den medryckande musikaliten på Rick Vitos fantastiska platta Band Box Boogie!

Överlag är det ganska lågmält men om man blandar in de två referenserna jag har angivit hittar man rätt härad i alla fall! Jag gillar det här som fan. Det är egentligen inte min stil över huvud taget men det är det som är så skönt. Ingen av oss är väl helt totalitära i våra musikaliska preferenser. Det är vad jag alltid har trott i alla fall. Jag gillar att kliva utanför lådan ett tag och insupa doften av någon som inte med nödvändighet ingår i mitt musikaliska kärnintresse.

8/10

Nocean – Based on a Lie – 2015

Det här var en verkligt upplyftande erfarenhet! Nocean, som frontas av sångerskan Hanna Olsson, låter som något som kunde ha varit vilket stort band som helst på 80-talet. Och man kan säga mycket om 80-talet, att frisyrerna inte borde ha funnits, örhängena varit mindre plastiga och allt möjligt. Men hårdrocken var fortfarande i sin vagga och det fanns inte alla möjliga extrema avarter att tillgå. Inte på samma sätt som idag i alla fall.

Noceans musik är av tämligen klassiskt snitt om man tar ovanstående under betraktande. Det är inte så mycket krusiduller. Det är inte Thrash, det är inte Death och det är knappt ens Metal över huvud taget. Det här är hårdrock som den är menas att låta! Det är sköna melodier och en drivande sång i kombination med medryckande gitarriff. Inget märkvärdigt kanske, men fan så bra!

Based on a Lie är en fyralåtars EP och är bandets andra så långt. Jag kommer självklart att snoka reda på den första också för jag gillar det här skarpt! I skrivandets stund kan bandet även stoltsera med ett skivkontrakt på en fullängdare. Jag känner att jag behöver den när det är dags för release i början på 2016. Måtte tiden gå fort fram till dess!

8/10

Stellan Wahlström Drift Band – The Mercy – 2015

Jag har fått en massa singlar de senaste åren. Alltså digitala sådana, det är väl det som skickas ut till skribenter numera. Inget fel i det även om jag länge var motståndare till den typen av filen. Det är helt enkelt roligare med en fysisk produkt som man samtidigt kan känna lite på. Men å andra sidan blir de fysiska produkterna allt mer slimmade för att hålla nere kostnaderna att det inte är så mycket av känslan kvar längre. Annat var det på vinyltiden!

Stellan Wahlström Drift Band är ett band som påminner en hel del om vad John Mellencamp skulle kunna tänkas göra. Det är inte fantastiskt men det är heller inte Mellencamp alltid. Det är stabilt och det är i grunden gitarrbaserad musik. Jag ser fram emot den kommande plattan Hotell Continental!

Midway – Kickstart Riot – 2015

Det tog mig ett tag att ”förstå” den här skivan. De bästa skivorna gör nästan alltid det. Det är så jag funkar, jag behöver riktigt förstå vad det är jag lyssnar på innan jag kan uppskatta det på riktigt. Det är frågan om hård rockmusik men knappast hårdrock i den vanliga meningen. Jag skulle säga att det ligger någonstans emellan klassiska band som Deep Purple och mer lättlyssnad FM-Rock. Jag som gillar rejäla gitarriff får lyssna lite extra nog för det är inte en så där framträdande roll som gitarristen har. Den finns förstås där hela tiden och det är inte direkt i bakgrunden heller men det är inte riff av det slaget som man kanske hade förväntat sig. Det är mer spelglädje än rockriff.

Däremot är både trummor och bas oerhört stabilt och sång och gitarr kan tryggt luta sig mot denna ljudvägg. Jag är förvånad över att jag gillar basspelet så mycket som jag gör. För mig brukar det alltid vara fokus på gitarr i lyssnandet, men inte här alltså. Det är rock and roll med mycket spelglädje och energi. I texterna kan man höra mycket av den varan också. Get ready for the fucking show och We came a long way from whiskey and cocaine passar ju bara helt kanon i sammanhanget!

Det är snyggt producerat och det är inget som är överdrivet glättigt heller. Allting infinner sig i ljudbilden från instrumenten till vackra sångpålägg som förstärker leadsången ordentligt på sina ställen. Helt klart en lysande platta faktiskt. Det är nog det enda jag egentligen kan kala den för. Lysande!

Release 2015-04-22

9/10

Chugger – Human Plague – 2015

Det finns inte mycket som är roligare än att utforska musik man inte alls känner till sedan tidigare. Tack vare Rambo Music får jag nu chansen att ge er, mina kära läsare, min åsikt om den här skivan. Chugger är okända för mig. Det är det allra bästa, när man inte behöver färgas av några förutfattade meningar eller tidigare alster att jämföra med. Det svåraste som finns att lyssna på, och tycka till om, är de band där man verkligen har älskat en skiva och sedan jämför allt som kommer med det enda skiva. Det finns några såna band i min garderob men jag tar inte upp dem här och nu.

Chugger låter brutal om man lyssnar på sången. Det är growl å det bestämdaste och det passar onekligen instrumenteringen väl. I pressutskicket står de rubricerade som melodisk Death Metal, vad nu det är? Överlag så tenderar man att överanalysera influenser och sound med en nästan tvångsmässig ambition att kategorisera och rubricera. Man måste med alla medel nödvändiga gruppera sån musik för sig och annan musik för sig. Jag gör det också så ingen är väl oskyldig nog att kasta första stenen. Jag tror det är recensenter framför allt faktiskt. Vi är dåliga människor.. ;-)

Musiken är inte lika brutal som sången låter göra gällande. Som dödsmetal är det förvånansvärt milt. Vilket i min värld enbart är något positivt. När det finns band som är så brutala och gutterala att man knappast kan urskilja en ton, finns det också band som Chugger. Det är tydliga riff och det är något som jag uppskattar. Det är mycket gitarr och mycket bas i ljudåtergivningen. Alltså instrumentet bas och inte frekvensomfånget. Det är nästan outhärdligt när man hör skivor där allt fokus ligger på de mörkare registren. Jag gillar vad man har lyckats med här. Det är en bra mix av frekvenserna. Trummorna ligger trivsamt i bakgrunden och fungerar i bra symbios med basen. Precis vad man kan önska sig alltså.

Jag ska villigt erkänna att jag inte lägger större vikt vid texterna när det gäller sån här musik. Rösten får agera som ett instrument helt enkelt. Det är klart att jag enstaka fraser sätter sig eller så men generellt tycker jag att det är alldeles för ansträngande att hänga med för att bry mig om det. I alla fall så här tidigt i lyssningsprocessen. När jag har hört den några gånger till kanske jag gör det men inte förr. Till dess for helheten stå för intrycket.

8/10