Faktum är att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva den
här gången. Jag var av den uppfattningen – före programmet – att det knappast
kunde bli värre än vad det redan har varit. Det kunde i vart fall inte bli
värre än den första delfinalen och Sean
Banan… Nu har jag nog upplevt allt tror jag. Jag fattar verkligen inte vad
det är frågan om? Visserligen är jag inget tungt fan av den här tillställningen
och har inte varit det de senaste åren heller men det här börjar bli löjligt
nu. Det börjar bli ett program som man måste titta på för att kunna såga det
efteråt. Jag brukar i alla fall kunna vara lagom konstruktiv i min kritik men
den här gången vet i fan om jag ens ids artikulera mina tankar till något
begripligt.
Det kräver en hel del energi som jag faktiskt inte tycker
tävlingen förtjänar att gång efter gång hitta på en ny vinkel att beskriva
eländet på så att jag denna gång helt enkelt rakt upp och ned kommer att skriva
det jag känner för.
MUSIKALISKT VAR DET EN REN OCH SKÄR KATASTROF!
Youngblood –
pojkbandet var alldeles för ojämna röstmässigt för att fungera även om låten
hade varit något att ha. Maria Benhaji
var enbart trist och faktum är att jag i mina anteckningar inte orkade skriva
mera än så. Det var ändå mer än jag brydde mig om att skriva om Mattias Andreasson, Carolina Wallin Pérez och Love Generation och då var ändå den senaste
ett av de bättre bidragen för kvällen. Eller rättare sagt, ett av de minst
dåliga… För om sanningen ska fram har det sällan varit mer fog att parafrasera
en av Martin Ljungs mest klassiska
repliker det är ingen som är bäst men
många som är sämst!
 |
| Molly Sandén |
Andreas Johnson
borde vid det här laget vara en av de mest rutinerade i startfältet och visst
märktes det en annan rutin i framförande. Inget som betyder något eftersom
låten, som visserligen räknades bland de minst dåliga av undertecknad, inte var
någon höjdare. Efter detta återstod bara två kombattanter, de som också
slutligen gick direkt till final. Molly
Sandén som faktiskt levererade inlevelse och Björn Ranelid feat, Sara Li som bjöd på något helt nytt i
melodifestivalsammanhang! För säga vad man vill så var varken framförandet
eller låten i sig något som vi någonsin haft i de här sammanhangen! Personligen
lockades jag faktiskt lite av kalkonvärdet, det måste jag erkänna. Men tänk om
han går och vinner hela midivitten… Om vi tvingas skicka honom till Eurovison Song Contest, tänk er tanken…
Tänk er tanken!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar